Alexandra Falk

Det har varit lite sisådär med uppdateringen på den lilla catamitabloggen nu ett tag. Julen kom med en rasande fart och allt med den. I vilket fall var den bra, fullt ös som vanligt. I år var det första året som vi firade julafton hemma i Klockargården vilket var tämligen avkopplande. Detta innebar också att jag för första gången fick göra julmat! Janson, köttbullar, omelett, hasselbackspotatis (Babben). Allt gick dock galant och även den lille vännen gjorde sig bekväm i snapsglasen! Vi fick besök framåt eftermiddagen och resterande av kvällningen spenderades vid matbordet, vid projektorn och i köket. På natten var det dags att hoppa över gärdesgården, in i kyrkan för att sjunga på midnattsgudstjänst. Det  gick mot förväntan tämligen bra, trots att jag började med att sjunga Adams julsång (1. den var ibörjan av gudstjänsten, 2. den sjöngs av mig, en kvinna med mindre pondus i rösten än vad som sången egentligen kräver), jag var trött och proppmätt sen all mat, nervös för allt folk, o sen lite rund om fötterna i och med den där lille vännens påhälsning vid julmatsspisningen. Det gick dock alla tiders och jag tror att resterande av folket var nöjda (antagligen var hälften också lite runda om både mage och fötter efter julaftonens halligallin)

 

Men nu är det inte jul längre, inte nyår och inte trettondag, kyndelsmäss har passerat och nu är det dags för fastan! Semlorna lyser med sin vita, lena grädde i butikerna och bara väntar på att smakas!

 

Förra veckan hälsade jag på min fina systerdotter och hennes två små pälsklingar! Det blev vrålfika, bus och klappbyte (ja vi hade en sen jul). Jag fick ett par supersöta kissemissar att ha i öronen och Rebecca fick en bok om katternas kroppsspråk, det hela gick i kissemissarnas tecken så att säga.